Blod, en oväntad hjälte och en hjälpsam princip - om att utmana sina rädslor eller inte
Min blodfobi uppenbarade sig under biologilektionerna i lågstadiet. Fröken pratade om människokroppen och blodomloppet. Jag svimmade, ramlade av stolen och vaknade av att hela klassen stod lutade runt mig i en cirkel. Alla var tysta utom en kille som frågade mig vad jag gjorde. Jag kände mig konstig. Efter det lärde jag mig kroppens signaler och skyndade mig att springa in till toaletten där jag kunde svimma ifred, utan nyfikna klasskamrater och en förfärad fröken. Pratet om blod och upplevelsen av att svimma var obehagliga, men de andras oförmåga att förstå min reaktion var värre. Jag skämdes, det var konstigt. Blod var naturligt. Och att svimma bara för att det pratades om det var helt ologiskt.
När jag gick på högstadiet fick jag ett sommarjobb på sjukhuset. Utöver att det var ett jobb med alla relaterade fördelar, var ett av de främsta skälen till att jag ville ha jobbet att det var ett bra tillfälle att jobba bort min fobi. I efterhand är det ofta lätt att se bristerna i de egna argumenten. Svimningarna på toaletten fortsatte, även om det inte hände så många gånger och alltid först efter att jag utfört de arbetsuppgifter jag blivit tilldelad och som jag tyckte att jag “borde” klara. Jag skulle klara av jobbet och jag skulle bli av med fobin.
En dag sa den andra sommarjobbaren, en kille något år äldre än mig, att “du vet väl att det inte är meningen att vi ska göra sånt som de ber dig göra va?” Jag visste att han hade rätt. Det var inte lämpligt att en 15-åring sommarjobbare hjälpte till med att ta bort stygn från amputerade ben. Ändå hade möjligheten att säga nej helt enkelt inte funnits i min värld. Den här informationen ändrade någonting. Även om jag fortsatte att göra saker långt utöver mina arbetsuppgifter hade mitt perspektiv börjat förändras.
Idag tycker jag att den här historien är lustig. Eftersom att det hände mig och att jag nu kommit över det kan jag i efterhand le när jag pratar om det. När jag ser andra pressa sig själva på liknande sätt tycker jag däremot inte att det är det minsta lustigt. Det är lustigt hur man kan tycka att det är normalt att svimma på toaletten på jobbet för att man har bestämt sig för att klara av vad man anser vara en utmaning. Men jag har haft liknande inställningar gällande att utmana mig själv på andra områden och jag märker samma inställning hos andra. “Det är bara att fixa det.” Ett exempel på en underliggande inställning som är generellt hyllad och uppmuntrad i vårt samhälle. Hur mäter man den och liknande normer och hur stort inflytande har de? Jag skulle gärna visa på statistik och forskningsunderlag och kanske kommer det i senare artiklar, men behöver vi verkligen statistik för att inse att vi överlag har en prestationsbaserad kultur? Å andra sidan har jag haft stor användning av inställningen som jag nu ifrågasätter, men visst är det någonting som saknas i sammanhanget och i inställningarna generellt?
"Förutom integritet, förkroppsligade han självmedkänsla."
Även om det kan vara bra att utmana sina rädslor finns det också någonting som heter medkänsla och självmedkänsla. Utan min kollegas demonstrerade integritet, där han själv tackat nej till arbetsuppgifter han inte ansåg lämpliga för sommarjobbare, hade jag inte lyssnat på honom. Förutom integritet, förkroppsligade han självmedkänsla. Att han även visade medkänsla mot mig ledde till att jag slutade att kämpa mot min blodfobi efter den sommaren. Jag slutade att döma den, accepterade att den var där och numera är den inte längre ett problem. I slutändan försvann min fobi då jag inte kämpade mot den.
Det vi ofta intalar oss själva är att saker bara löser sig om vi löser dem. Det skapar en onaturligt stor press på oss själva om vad vi “borde” lösa och vad vi “borde” klara. Jag upplevde dömandet av fobin som det värsta med den, inte fobin i sig. Om det därmed inte funnits någon värdering om denna rädsla var bra eller dålig hade den inte varit ett problem.
Det är vi själva som dömer men omvärldens värderingar och normer kommer in i sammanhanget genom att de säger åt oss vad vi ska tycka. Dessa påverkar oss både på ett medvetet och omedvetet plan och vi riskerar att tolka dem som att delar av oss är fel och att vi borde ändra oss. Därmed tror vi ibland att vi vill förändra oss för att vi själva vill det, när det vi verkligen vill är att passa in och höra till.
Men hur vet man vilka kamper man ska ta och vilka man inte ska ta? När är det lämpligt att utmana sina rädslor och när är det inte det?
Ibland vill vi däremot överkomma någonting för att det håller oss från saker som är riktigt bra för oss. Visst hade jag kunnat överkomma rädslan på andra sätt, med det är inte poängen. Det jag behövde lära mig i det här fallet, är att det rätta ibland är att INTE ta kampen. Men hur vet man vilka kamper man ska ta och vilka man inte ska ta? När är det lämpligt att utmana sina rädslor och när är det inte det?
När jag har liknande frågeställningar brukar jag vända mig till de yogiska principerna som klarat tidens test genom att de bevarats och fortfarande utövas likadant efter tusentals år.
Den första av de 10 yogiska principerna är principen om icke-våld. Icke-våld i detta sammanhang syftar till skadliga handlingar, ord och tankar mot andra, men den gäller även mot en själv. Eftersom det är den första principen innebär det att icke-brukandet av våld är det första att anpassa sig efter innan man företar sig någonting. Det låter så självklart i teorin att det är lätt att förbise alla sätt vi inte utövar det i praktiken. När man applicerat principen om icke-våld är man redo för den andra principen vilken är sanningsenlighet. Här kan man därmed börja utmana sina rädslor och olika föreställningar, men inte genom att bryta mot principen om icke-våld som alltid går före. Hur man applicerar principen är alltid beroende på personen och dennes situation. När man ställs inför en situation där man måste välja ifall man ska utmana sig eller inte kan man därmed börja med att fråga sig följande:
Vilket av de tillgängliga alternativen kommer orsaka minst skada, för mig och för andra?
Nu när jag valt ett alternativ, hur kan jag använda mig av principen om icke-våld medan jag implementerar det och framöver?
För att kunna svara på dessa frågor på bästa sätt behöver man ha ett någorlunda grepp om den andra principen, den om sanningsenlighet. På det sättet kan den uråldriga läran om yoga vara en bra indikator kring vilka kamper vi väljer att ta och även hur de ska föras.
Sammanfattning
Självklart är det bra att jobba på att överkomma rädslor om man upplever att de utgör ett problem. Vad jag försökt argumentera för i denna artikel är att det aldrig bör göras om processen skadar mer än vad det du försöker överkomma skadar dig.
Inställningen av att “det är bara att fixa det” är bra i vissa sammanhang men sällan bra utan att samtidigt implementeras med självmedkänsla. Dömandet sker alltid inuti dig. Vi bör dock inte underskatta vilket inflytande omgivningens normer och vårt behov av att tillhöra gruppen har på oss när det gäller vilka rädslor eller andra egenskaper som vi väljer att jobba på. De säger åt oss vad vi ska tycka är bra och dåligt och därmed vad vi ska döma och hur. I vissa sammanhang skulle vi kanske må bra av att utmana oss och utveckla mer “jävlaranamma”. Den här artikeln syftar dock främst på de tillfällen då du tenderar att köra på för hårt och är i behov av en mer nyanserad bild.
Att inte ta vissa kamper kan ibland visa sig vara det visaste valet. Därför försöker jag numera alltid använda mig av yogans princip om icke-våld när jag bestämmer mig för hur jag ska agera och ställer mig själv frågan; “vilket av valen vållar minst skada, för andra och för mig?”
Den här principen kan vara användbar innan utövandet av medkänsla och självmedkänsla faller sig naturligt. Om vi kan börja med att utöva medkänsla mot andra som den oväntade hjälten på sjukhuset, blir självmedkänsla en egenskap som blir enklare att utveckla för oss alla.